Ingmar Bergman och jag…

…har tydligen något gemensamt. Vem kunde tro det?

Ända sedan jag var en liten skum tomte som under uppväxten i den karga fjällvärlden ständigt frös – trots dubbla långkalsonger – har Pingvinen Pablo varit en tongivande gestalt i mitt liv. Känner ni till honom? Pingvinen Pablo bor på sydpolen med alla sina pingvinpolare men längtar ständigt till varmare trakter. Efter flera fruktlösa flyktförsök lyckas han till slut efter en strapatsfylld seglats ta sig till sitt efterlängtade söderhav. Slutet gott, allting gott kan man tycka – om han bara inte hade börjat att fundera på hur det skulle vara att vara tillbaka på sydpolen…

Man kan ju tycka ett och annat om att jag valde att identifiera mig så med en Disney-figur, men jag är uppenbarligen inte ensam om detta.

Har precis läst ”Laterna Magica” (för övrigt en klart läsvärd historia) och döm om min förvåning när Maestro Bergman himself på sidan 295 bekänner att han ÄR som Pingvinen Pablo.

Mycket märkligt detta, inte sant?

The soundtrack of christmas

ITunes är underbart! Bara ett par ynka klick – och vips strömmade hela skivsamlingens jullåtar en efter en, som en glittrande girlang, ut i lägenheten. Vi bakade pepparkaksborg (med invaderande tomtearmé och gröna marsipandrakar i vallgraven), klädde granen och julstädade för glatta livet. Julstämningen var på topp! Ända tills några (visserligen välbekanta, men för den skull inte desto mer välkomna) toner nästan fick mig att sätta glöggen i halsen. Sex Pistols! Who killed BAMBI! Jag kanske har missat något… Men – jag kan inte låta bli att undra – sedan när är detta en julsång?

Drabbad av design

Lider idag av svårartad måndagsångest… Hela världen känns grå, grå, grå – och jag får ingenting gjort. Jag tror att jag har drabbats av design – närmare bestämt dyr, dansk sådan. Och som med alla beroendeframkallande substanser tar det vanligtvis några dagar att bli kvitt suget…

Jag ska börja från början. Tillbringade helgen i vårt dejliga grannland och istället för att konstruktivt ta itu med julklappsinhandling har jag bara gått omkring och fönstershoppat dansk design. Tur i oturen att min plånbok är mager som en weightwatcherslunch – och att danskarna inte är vänligt inställda till VISA (tryllekort, såg jag att en krog kallade dem) – annars hade det nog inte stannat där.

Min kompis N brukar säga att shoppingglädjen är den enda sanna glädjen. Nio påsar är lika med Nirvana. Åtminstone om det är rätt sorts påsar ICA, Apoteket eller Claes Ohlson räknas inte (undrar visserligen om N någonsin bevistat ett etablissemang sådant som Claes Ohlson, men ändå…) N vill ha lyxiga papperspåsar från trendiga ställen, gärna innehållande dyra basplagg som visserligen är av senaste mode men samtidigt möjliga att integrera med övriga plagg i garderoben. Själv går jag på bästa White Trash-maner efter devisen ”Billigt & Bra” – förutom när det gäller min akilleshäl: designade prylar.

Föreställ er denna scen – jag springer runt som en yr höna på Illum Bolighus och pekar på än den ena, än den andra helt meningslösa (för det mesta) men ursnyggt designade hushållsföremålet. Blondie är INTE imponerad… Det dröjer inte länge förrän konstaterandet kommer: ”Den DÄR är ju drabbad av design” (detta betyder att saken är så sönderdesignad att man i sin formgivningsiver helt glömt funktionaliteten). Vanligtvis brukar jag hålla med – men inte nu, inte här, inte bland dessa mängder av vackra föremål. Jag vill HA, HA, HA och sedan HA lite mer… För nu är det jag som är drabbad av design!

Och sedan blev det måndag… Tillbaka i verkligheten, dricker te ur en sketen IKEA-kopp och knattrar ner dessa rader på min trofasta, funktionella och svintråkiga laptop. Suck…

Advent var det här!

Jeeesus, vad tiden går… Jag skulle verkligen önska att dygnet hade dubbelt så många timmar just nu. Känner mest för att gå i ide, måste vara otroligt skönt att vara björn… Men, det är klart – nallarna missar ju en massa också. Glögg, julmust och pepparkakor med mögelost. Ljusen i alla fönster (även om jag gott kunde tänka mig att missa grannens illgula blinkande balkongbelysning), chokladkalendrar, clementiner, och Phil Spectors ”A Christmas Gift For You” (måste vara världens bästa julskiva).

I söndags hade vi adventsmys på hög nivå – med brasdvd på storbild. Undrar hur det egentligen såg ut utifrån? Måste erkänna att jag oroade mig lite för att någon skulle ringa brandkåren… Kan inte riktig bestämma mig för om jag tycker att en brasdvd är idiotiskt eller supersmart. Skumt är det i alla fall… Undrar om det finns utvecklingsmöjligheter för den typen av produkter? Stämnings-dvd:er alltså… Akvarium finns redan, har jag sett, men varför inte ett cocktailparty – för alla ensamma människor? Kan inse att det inte hade funkat så bra i begynnelsen med jättesmå tjocktv-apparater – men nu när tv:n har antagit mer eller mindre monstruösa proportioner borde man kanske ta upp tråden igen?

Nu kom jag på mig själv med att börja tänka på Facebook igen (ja, jag HAR svårt att släppa det), men vore inte en sådan här ”kompis-dvd” bara en naturlig förlängning av detta konstgjorda umgänge? Vad säger ni, alla investerare? Öppna plånboken – så kör vi (jag behöver ju ett nytt jobb…)