Med risk för tantvarning ska jag avslöja en hemlighet. När jag har gott om tid på morgonen läser jag dödsannonserna i GP. (Visserligen läser jag även de finstilta prylannonserna och – med förtjusning – kontaktannonserna, så det är knappast särskilt morbidt utan snarare ett uttryck för mitt eviga textberoende.)  Och ja, jag är ingen mode- eller livsstilsbloggare, men vad säger ni om följande trendspaning?

Den som har flest vänner när han dör vinner –
det har blivit ”inne” med flera dödsannonser per person
Som mest räknade jag till åtta (!) stycken. Det blev nästan en hel sida i tidningen. Vad beror detta på? Är det ett tecken på vår tids familjeförhållanden där den ”gamla” frun och den ”nya” inte kan samsas på samma annonsyta? Jag hoppas verkligen att de åtminstone vet om att den andra existerar, annars kan den här trenden nog leda till en hel del obehagliga avslöjanden …

Eller, är det ett sätt att visa omvärlden exakt hur populär denna personen var? Varför då? Med risk för att vara krass, men spelar det verkligen någon roll? Gör fler namngiva sörjande livet efter detta lättare på något vis? I så fall kanske det borde startas en Facebook-grupp för det. (Ja, ja, på gränsen till osmakligt – jag vet …) Är killen som får åtta dödsannonser mer värd, mer sörjd och mer saknad än tjejen som bara får en?

You tell me.

Jaha, så var det återigen dags att ursäkta en låååång frånvaro från bloggosfären. Med vad? Ja, jag vet faktiskt inte. Eftersom den skumma tomten numera även kan titulera sig helstidsstuderande är inte precis tiden en riskfaktor. Har mer tid än någonsin just nu, det ställs liksom lite andra krav på KY-akademien är på Berghs kan man konstatera. Efter snart två månader känns det som det enda jag lärt mig är att jag kanske är för gammal. Lustigt, det där med ålder. Jag hade inte överhuvudtaget funderat på att jag kunde vara för gammal för att plugga reklam förrän jag satt på antagningsintervjun till den här utbildningen. Men, uppenbarligen är det något folk funderar mycket över, och visst – det har allt smittat lite. Fast, jag försöker lalla på som vanligt. Om du anser att den skumma tomten är seg, eller kanske torr (övermogen funkar liksom dåligt) så får du väl avstå från att köpa den?

Nåväl, om vi bortser från eventuell åldersångest och en envis förkylning, så är läget ganska bra. Trädgårdstomten i mig laddar för ny säsong, i år blir det premiär för (förhoppningsvis oplågsamma) tomatförsök. Hittills har jag inte hört en enda melodifestivallåt (lycka!) och GP lovar att våren kommer denna vecka. Hur en tidning som skriver om män som räddas ur kanalen med hjälp av skepparkransar (!) nu kan veta detta, men i alla fall … Hoppet är det sista som lämnar skumma tomtar, det är en sak som är säker.

En julsaga

december 21, 2008

Midvinternattens köld var åtminstone inte särskilt hård, konstaterade herr T när han lämnade kontoret. Ännu en lång dag på jobbet med fruktlösa diskussioner om förlorat förtroendekapital var till ända, och nu såg han fram emot en kall pilsner i sin favoritfåtölj. Stadens estetiskt korrekta, funktionalistiskt minimalistiska, helgbelysning speglade sig i den regnvåta asfalten och inte en människa verkade vara vaken. Det enda ljud som hördes var det ensamma ekot av herr T:s stövelklackar som studsade mot de stumma husfasaderna och fortplantade sig genom natten.

Dan före dan med stort D. Imorgon kunde allt vara över. Herr T kände återigen hur smärtan i bröstet tilltog och famlade i fickan efter hjärtmedicinen. De senaste veckorna hade hela personalstyrkan, ner till minsta Nisse, gjort sitt yttersta för att undvika katastrofen – men trots alla ansträngningar kändes slutet nu nära. Herr T torkade bort en tår ur ögonvrån och snöt sig ljudligt i sin röda näsduk. Han var helt enkelt inte trovärdig längre. I denna nya, upplysta, tid fanns ingen plats för honom.

Allt hade börjat när socialstyrelsen tillsatte en utredning av svenskarnas julfirande. Man misstänkte nämligen att folket tillbringade sin julhelg på ett högst osunt sätt, med överkonsumtion av mat och sprit samt ett frossande i onödiga julklappar och gräsliga, ibland till och med blinkande, juldekorationer. Lagom till första advent hade resultatet, och den medföljande handlingsplanen, avslöjats i en direktsänd presskonferens.

Mycket riktigt hade alla de värsta farhågorna besannats. Svenskarna åt, drack, shoppade och julpyntade som svin! Julklappshysterin måste genast upphöra, fastslog socialstyrelsen. Detta ojämlika beteende, som ökat okontrollerbart genom åren, passade helt enkelt inte in i det kollektiva Sverige. En speciell shoppingpolis skulle därför inrättas för att övervaka medborgarnas konsumtionsvanor och företag ombads erbjuda sina anställda hjälp med konsumtionsavvänjning. Allt julpynt måste hädanefter godkännas av en för ändamålet handplockad kommitté enligt en fastställd standard för god smak. Alkoholkonsumtionen måste utrotas, och all mat som saknar rätt GI-innehåll skulle bannlysas från butikshyllorna. Förhoppningsvis skulle handlarna ta detta beslut med fattning, om inte stod nationella insatsstyrkan redo. Men det mest avskyvärda som utredningen kom fram till var också den punkt som representerades i handlingsplanen av ett enda stort frågetecken. Det visade sig nämligen att de annars så sekulariserade svenskarna visst hade en tro – de trodde på tomten.

Förvirringen och förskräckelsen var total.  Politikerna häpnade, ledarna för de religiösa samfunden rasade. Hur var detta möjligt? Och, än värre, hur skulle man komma till rätta med ett så komplext problem? Utredningen och den påföljande debatten blev förstasidesnyheter världen över, där vårt kära fosterland i många fall förlöjligades totalt. Naturligtvis förväxlade många som vanligt Sverige med Schweiz, vilket fick obehagliga konsekvenser när det intet ont anande Schweizergardet plötsligt blev anklagade för att tjäna en annan ”lustighatt-bärande” individ än påven. Regeringen fick ta till hela sin diplomatiska repertoar för att lappa ihop de minst sagt frostiga Sverige-Schweiz-relationerna.

Men, i takt med att världen gapflabbade åt svenskarna blev det rättning i de folkliga leden. Om det är något Svensson avskyr, så är det att framstå som en idiot, och ännu värre – en orealistisk sådan. Handlingsplanen, som fått namnet Julreformen, anammades därför tämligen smärtfritt. Svenskarna stod upp som ett enat folk för att visa världen att vi minsann var ett modernt och intelligent samhälle, helt utan plats för tro och andra vidskepligheter. Kändisar och politiker slogs om att få visa sitt stöd för Julreformen, och visade upp sina pyntfria hem i veckopressen för att föregå med gott exempel. Julgranar brändes på bål, och återvinningsstationerna ökade bemanningen för att klara anstormningen av inlämnade julsaker. Affärsinnehavare försökte till en början göra motstånd, men när ICA-Stig i en ny reklamfilm malde ner butikens samtliga julskinkor till köttfärs insåg de flesta att loppet var kört.

Herr T suckade tungt. De senaste veckorna hade han befunnit sig i den värsta av mardrömmar, och det var omöjligt att vakna upp. Företaget var i kris, personalen var panikslagen och julstämningen i landet obefintlig.  Han hade försökt behålla lugnet. Det var ju trots allt inte hans fel att människor blev som galna i juletid. Hans livsuppgift, liksom företagets affärsidé, var att sprida glädje, julstämning frid. Och, naturligtvis att administrera de önskelistor som vanligtvis anlände i strida strömmar vid den här tiden på året. Denna december gapade dock såväl postlådor som inkorgar tomma, ja, till och med telefonerna hade tystnat efter att alla herr T:s framträdanden abrupt avbokats. Kontorets julstjärnor slokade ikapp med herr T:s skägg och nissarna porrsurfade apatiskt på arbetstid.

Höjden av elände hade ändå inträffat lagom till lucia. Fru T brukade alltid väcka honom med lussebullar, ljus i håret och charmig falsksång men denna morgon var huset alldeles tyst. Herr T hade legat kvar i sängen så länge han kunnat. Kanske hade hon bara försovit sig? Men när klockan redan blivit alldeles för mycket hade han resignerat – och så småningom sett lappen på köksbordet. ”Käre T, jag kan inte längre leva i en lögn”, stod det. Inget mer. Desto mer fann han T att Aftonbladet hade fått ur henne. Nog för att fylla såväl löpsedel som hela mittuppslaget. Herr T valde att tillbringa resten av den dagen med ett antal flaskor glögg som enda sällskap.

Herr T svängde nu in på sin gata i staden. Avsaknaden av julbelysning i husen gjorde mörkret ännu mörkare, och han kom på sig själv med att skynda på stegen den sista biten. Plötsligt kände han sig märkligt iakttagen.  Han stannade tvärt och vände sig om, men gatan var lika tom som förut. Underbart, tänkte herr T, nu håller jag verkligen på att förlora förståndet.
– Hallå? Tomten?

Den lilla rösten skar som ett rakblad genom decembernatten. Herr T vände sig åter om och böjde sig nu för säkerhets skull ner så långt magen tillät. Och, mycket riktigt, i skuggan av grannens soptunna stod en liten flicka och tittade storögt på honom.

– Det är ju du, sa hon, jultomten!

Igenkännandet gjorde herr T fullkomligt paralyserad. Det kändes som om han nu hörde sitt rätta namn för allra första gången och han blev plötsligt osäker på hur han skulle svara. Medan han funderade klev den lilla flickan närmare och granskade honom intensivt.

– Jag har varit snäll, så du kommer väl imorgon?

Herr T kände en ovan, men oerhört efterlängtad, ryckning i ansiktet när mungiporna formades till det varmaste leende han någonsin mindes sig ha presterat. Glädjen bubblade inom honom, som en nyöppnad julmust, och han tvekade inte att släppa loss sitt bullrande tomteskratt. I samma ögonblick landade årets första snöflinga på hans näsa.

– Ja, sa herr T, jag kommer imorgon.

Den lilla flickan gav jultomten en hastig kram – och skyndade sig sedan tillbaka in till sin varma säng. Jultomten själv plockade upp sin mobiltelefon och ringde övernissen för att sammankalla styrkorna. Nu var det bråttom …

Phew, det var den sommaren, det … Är det verkligen meningen att en årstid ska gå så snabbt? Jag har ju inte ens gjort någonting – eller? En vecka på Malta med en del jobb, men mest slappande vid poolen. Bodde på ett bisarrt hotell som hade stora likheter med hotellet i The Shining. Varje morgon när jag väntade på hissen väntade jag också på att få se Jack Nicholson med yxan i högsta hugg – ”here comes… Johnny!”

Mycket trädgårdstomtande på landet (mina morötter är fullkomligt gigantiska) har det också blivit. Mina kära Tyskar har varit på besök, tomtemor likaså, och en riktigt högtidsstund i hårrrdrockens tecken blev det med Maiden på Ullevi. Och nu är ju svampsäsongen i full swing – så visst, lite har väl ändå blivit uträttat. Som vanligt blev saker och ting dock inte riktigt som planerat. Jag hade massor av grandiosa planer för bloggen, men tiden var (återigen) inte riktigt på min sida. Så, nog med ursäktande för min frånvaro.

The Skum Tomte is back!

Bara regn hos mig…

juni 23, 2008

Eller, nja, inte bara – stundtals åskar det också. Och blåser halv storm. Suck… Är detta straffet för att jag shoppat så många klänningar i år? Har vädergudarna kallat till krismöte för att till varje pris undvika att exponera mänskligheten för skumma, vita tomteben? Tänk om det inte blev mer sommar än så här?

Ja, jag vet att det inte ens hunnit bli juli ännu. Men jag är oroad. Djupt oroad…

Eller, råder det just nu en kollektiv innan-semestern-stress i callcentervärlden? Bara idag har vårt lilla, lilla företag blivit uppringda av fyra olika telefonabonnemangskrängare.  Helt i onödan, för naturligtvis blev det ingen deal. Tycker nästan lite synd om dem. Hur behåller man arbetsglädjen efter en hel dag av nej, nej och åter nej? Jag bara undrar …

 

Sommarlov?

juni 1, 2008

Ja, just nu har jag helt lyckats förtränga att jag ska jobba igen imorgon. Skolavslutningen, och därmed slutredovisningen, är avklarad och jag och Blondie har haft en underbar helg i hufvudstaden. Strålande sol, god mat, en supersnygg retroklänning shoppad och allmänt mys har gjort mig på ypperligt humör. Idag är det gott att leva!

Skolavslutningen då? Ja – det gick väl bra. Tror jag. Omdömet om sista uppgiften var bara bra. Men, så var det väl för alla, antar jag. Det finns väl ingen vits med att trycka ner folk på sista dagen, alla blir ju ändå godkända bara de gjort uppgifterna. Och, faktum kvarstår – jag gör sällan saker på ”rätt” sätt (om rätt sätt är majoritetens sätt).

Jag vill ju bara ha min okej-stämpel i rumpan, Berghs!  Skulle egentligen vilja gå heltidsutbildningen, och då kanske den är lättare att få (eller, åtminstone ”känna”). Men, det innebär för stora livsförändringar för att jag ska fixa det just nu – så, det får väl bli steg 2 distans till hösten. Om de nu släpper in mig? Vad tror ni?

Jag är en ganska tolerant person, och har ett näst intill för avslappnat förhållande till städning. Men, när det är dags att (som min lillkusin brukade uttrycka saken) hämta pengar från väggen går min äcklighetsmätare upp på rött.

Dammigt, kladdigt (av vad vill jag helst inte veta), trasigt är bara förnamnet – bankomaterna ser verkligen för j-vliga ut. Varför då? I en perfekt värld skulle detta inte vara något problem, människor skulle hantera dessa serviceinrättningar med respekt och utan kompulsivt grisande. Men – nu lever vi ju i ett samhälle där det en helt vanlig (om än solig) helg lämnas 26 (!) lastbilar sopor i Slottsskogen, så att även bankomaterna får sin släng av sleven är väl inte så konstigt. Kanske handlar det till viss del om protestgrisande, ”du din j-vel vägrar lämna ut mina sista pengar – nu ska du FÅ!” och så vidare…

Det mest intressanta är också att bankomatstandarden mellan olika banker varierar enormt. Nordea brukar vara överlägset äckligast. Kanske kan även detta härledas till den lilla människans protest mot storbankerna?

Ibland fungerar min hjärna som någon slags eko-effekt. Vissa tankar vägrar glömmas, utan poppar upp om och om igen – oftast när jag egentligen borde göra annat, som sova t.ex. Etta på pop-up-toppen just nu ligger debatten om den könsdiskriminerande vägskylten ”Herr Gårman”. Jag har, i min enfald, alltid trott att namnet snarare löd ”Här går man”. Att skylten visar en herre och inte en fru hade jag inte ens tänkt på. Vill därför, innan jag fortsätter mitt filosoferande, be alla hardcorefeminister om ursäkt för detta och på så vis hoppas undgå att än en gång stämplas som könsförrädare.

Hur som helst. Herr Gårmans dagar som herre på övergångsställe-täppan är nu räknade. Inom kort kommer Fru Gårman att göra honom sällskap och det blir, en gång för alla, slut på ojämlikt gatukorsande. Fint. Det känns verkligen som om fokus hamnar på de viktiga frågorna i samhället, eller hur?

Jag menar, strunta i det faktum att de nya a-kassereglerna gör att massor av människor kommer att tvingas tacka nej till deltidsjobb för att istället få stämpla heltid i väntan på ett helstidsjobb som inte finns att få. Eller, ännu värre, tvingas säga upp sig från deltidsjobbet när de 75 dagarna är slut och sedan genomgå diverse ”åtgärder” för att överhuvdtaget kunna försörja sig.  Strunta i att de flesta av dessa är kvinnor, anställda i låglöneyrken som t.ex. inom detaljhandeln. Strunta, för den delen också i att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortfarande i herrens år (no pun intended) 2008 ser ut som de gör.

Hur tänkte ni här?
Ge kärringarna en Fru Gårman bara, så håller de sig nöjda.
Eller vad?

Förra årets försöksverksamhet med det sorksäkra grönsakslandet föll, så att säga, i god jord. (Ursäkta vitsigheten, jag kunde inte motstå!) Och, eftersom varken jag eller Blondie kan göra något ”lagom” så har vi nu byggt ytterligare ett. Jag misstänker att det kan finnas en viss nyfikenhet på hur ett sorksäkert grönsaksland ser ut, så jag lovar att ta lite bilder på det nästa gång vi är där. Ska även försöka lägga ut lite bilder på eventuell växtlighet under sommaren som en liten grönsaksdagbok. Om växtligheten uteblir får jag doumentera ännu ett av mina misslyckanden istället. I så fall tror jag att jag gör ett konstprojekt av det hela, kan Pål Hollender bygga upp en fejkad, tom nattklubb och kalla det installation – så kan jag allt kalla ett tomt grönsaksland det samma.

Hur som helst, årets fröer är nu nedbäddade i ny och fräsch jord. Vi hoppas de ska trivas, växa och frodas. Längtar redan till att få sätta tänderna i den första moroten, ni vet – den där som egentligen är alldeles för liten att få ätas upp men – man bara MÅSTE. När jag var liten höll jag på att driva min annars så förstående farmor till vansinne med detta beteende, förlåt Fammo!

För övrigt så testade jag att dra upp en vitlök också – men den såg mest ut som en purjo. Nåväl, enligt trädgårdsboken så är det så långt den ska ha hunnit i utvecklingen – så vi får väl se om de har avancerat något fram emot höstkanten.

To be continued …