Vem städar bankomaterna, egentligen?

Jag är en ganska tolerant person, och har ett näst intill för avslappnat förhållande till städning. Men, när det är dags att (som min lillkusin brukade uttrycka saken) hämta pengar från väggen går min äcklighetsmätare upp på rött.

Dammigt, kladdigt (av vad vill jag helst inte veta), trasigt är bara förnamnet – bankomaterna ser verkligen för j-vliga ut. Varför då? I en perfekt värld skulle detta inte vara något problem, människor skulle hantera dessa serviceinrättningar med respekt och utan kompulsivt grisande. Men – nu lever vi ju i ett samhälle där det en helt vanlig (om än solig) helg lämnas 26 (!) lastbilar sopor i Slottsskogen, så att även bankomaterna får sin släng av sleven är väl inte så konstigt. Kanske handlar det till viss del om protestgrisande, ”du din j-vel vägrar lämna ut mina sista pengar – nu ska du FÅ!” och så vidare…

Det mest intressanta är också att bankomatstandarden mellan olika banker varierar enormt. Nordea brukar vara överlägset äckligast. Kanske kan även detta härledas till den lilla människans protest mot storbankerna?

Saker jag inte kan släppa

Ibland fungerar min hjärna som någon slags eko-effekt. Vissa tankar vägrar glömmas, utan poppar upp om och om igen – oftast när jag egentligen borde göra annat, som sova t.ex. Etta på pop-up-toppen just nu ligger debatten om den könsdiskriminerande vägskylten ”Herr Gårman”. Jag har, i min enfald, alltid trott att namnet snarare löd ”Här går man”. Att skylten visar en herre och inte en fru hade jag inte ens tänkt på. Vill därför, innan jag fortsätter mitt filosoferande, be alla hardcorefeminister om ursäkt för detta och på så vis hoppas undgå att än en gång stämplas som könsförrädare.

Hur som helst. Herr Gårmans dagar som herre på övergångsställe-täppan är nu räknade. Inom kort kommer Fru Gårman att göra honom sällskap och det blir, en gång för alla, slut på ojämlikt gatukorsande. Fint. Det känns verkligen som om fokus hamnar på de viktiga frågorna i samhället, eller hur?

Jag menar, strunta i det faktum att de nya a-kassereglerna gör att massor av människor kommer att tvingas tacka nej till deltidsjobb för att istället få stämpla heltid i väntan på ett helstidsjobb som inte finns att få. Eller, ännu värre, tvingas säga upp sig från deltidsjobbet när de 75 dagarna är slut och sedan genomgå diverse ”åtgärder” för att överhuvdtaget kunna försörja sig.  Strunta i att de flesta av dessa är kvinnor, anställda i låglöneyrken som t.ex. inom detaljhandeln. Strunta, för den delen också i att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortfarande i herrens år (no pun intended) 2008 ser ut som de gör.

Hur tänkte ni här?
Ge kärringarna en Fru Gårman bara, så håller de sig nöjda.
Eller vad?