Long time – no blogg

Jaha, så var det återigen dags att ursäkta en låååång frånvaro från bloggosfären. Med vad? Ja, jag vet faktiskt inte. Eftersom den skumma tomten numera även kan titulera sig helstidsstuderande är inte precis tiden en riskfaktor. Har mer tid än någonsin just nu, det ställs liksom lite andra krav på KY-akademien är på Berghs kan man konstatera. Efter snart två månader känns det som det enda jag lärt mig är att jag kanske är för gammal. Lustigt, det där med ålder. Jag hade inte överhuvudtaget funderat på att jag kunde vara för gammal för att plugga reklam förrän jag satt på antagningsintervjun till den här utbildningen. Men, uppenbarligen är det något folk funderar mycket över, och visst – det har allt smittat lite. Fast, jag försöker lalla på som vanligt. Om du anser att den skumma tomten är seg, eller kanske torr (övermogen funkar liksom dåligt) så får du väl avstå från att köpa den?

Nåväl, om vi bortser från eventuell åldersångest och en envis förkylning, så är läget ganska bra. Trädgårdstomten i mig laddar för ny säsong, i år blir det premiär för (förhoppningsvis oplågsamma) tomatförsök. Hittills har jag inte hört en enda melodifestivallåt (lycka!) och GP lovar att våren kommer denna vecka. Hur en tidning som skriver om män som räddas ur kanalen med hjälp av skepparkransar (!) nu kan veta detta, men i alla fall … Hoppet är det sista som lämnar skumma tomtar, det är en sak som är säker.

En julsaga

Midvinternattens köld var åtminstone inte särskilt hård, konstaterade herr T när han lämnade kontoret. Ännu en lång dag på jobbet med fruktlösa diskussioner om förlorat förtroendekapital var till ända, och nu såg han fram emot en kall pilsner i sin favoritfåtölj. Stadens estetiskt korrekta, funktionalistiskt minimalistiska, helgbelysning speglade sig i den regnvåta asfalten och inte en människa verkade vara vaken. Det enda ljud som hördes var det ensamma ekot av herr T:s stövelklackar som studsade mot de stumma husfasaderna och fortplantade sig genom natten.

Dan före dan med stort D. Imorgon kunde allt vara över. Herr T kände återigen hur smärtan i bröstet tilltog och famlade i fickan efter hjärtmedicinen. De senaste veckorna hade hela personalstyrkan, ner till minsta Nisse, gjort sitt yttersta för att undvika katastrofen – men trots alla ansträngningar kändes slutet nu nära. Herr T torkade bort en tår ur ögonvrån och snöt sig ljudligt i sin röda näsduk. Han var helt enkelt inte trovärdig längre. I denna nya, upplysta, tid fanns ingen plats för honom.

Allt hade börjat när socialstyrelsen tillsatte en utredning av svenskarnas julfirande. Man misstänkte nämligen att folket tillbringade sin julhelg på ett högst osunt sätt, med överkonsumtion av mat och sprit samt ett frossande i onödiga julklappar och gräsliga, ibland till och med blinkande, juldekorationer. Lagom till första advent hade resultatet, och den medföljande handlingsplanen, avslöjats i en direktsänd presskonferens.

Mycket riktigt hade alla de värsta farhågorna besannats. Svenskarna åt, drack, shoppade och julpyntade som svin! Julklappshysterin måste genast upphöra, fastslog socialstyrelsen. Detta ojämlika beteende, som ökat okontrollerbart genom åren, passade helt enkelt inte in i det kollektiva Sverige. En speciell shoppingpolis skulle därför inrättas för att övervaka medborgarnas konsumtionsvanor och företag ombads erbjuda sina anställda hjälp med konsumtionsavvänjning. Allt julpynt måste hädanefter godkännas av en för ändamålet handplockad kommitté enligt en fastställd standard för god smak. Alkoholkonsumtionen måste utrotas, och all mat som saknar rätt GI-innehåll skulle bannlysas från butikshyllorna. Förhoppningsvis skulle handlarna ta detta beslut med fattning, om inte stod nationella insatsstyrkan redo. Men det mest avskyvärda som utredningen kom fram till var också den punkt som representerades i handlingsplanen av ett enda stort frågetecken. Det visade sig nämligen att de annars så sekulariserade svenskarna visst hade en tro – de trodde på tomten.

Förvirringen och förskräckelsen var total.  Politikerna häpnade, ledarna för de religiösa samfunden rasade. Hur var detta möjligt? Och, än värre, hur skulle man komma till rätta med ett så komplext problem? Utredningen och den påföljande debatten blev förstasidesnyheter världen över, där vårt kära fosterland i många fall förlöjligades totalt. Naturligtvis förväxlade många som vanligt Sverige med Schweiz, vilket fick obehagliga konsekvenser när det intet ont anande Schweizergardet plötsligt blev anklagade för att tjäna en annan ”lustighatt-bärande” individ än påven. Regeringen fick ta till hela sin diplomatiska repertoar för att lappa ihop de minst sagt frostiga Sverige-Schweiz-relationerna.

Men, i takt med att världen gapflabbade åt svenskarna blev det rättning i de folkliga leden. Om det är något Svensson avskyr, så är det att framstå som en idiot, och ännu värre – en orealistisk sådan. Handlingsplanen, som fått namnet Julreformen, anammades därför tämligen smärtfritt. Svenskarna stod upp som ett enat folk för att visa världen att vi minsann var ett modernt och intelligent samhälle, helt utan plats för tro och andra vidskepligheter. Kändisar och politiker slogs om att få visa sitt stöd för Julreformen, och visade upp sina pyntfria hem i veckopressen för att föregå med gott exempel. Julgranar brändes på bål, och återvinningsstationerna ökade bemanningen för att klara anstormningen av inlämnade julsaker. Affärsinnehavare försökte till en början göra motstånd, men när ICA-Stig i en ny reklamfilm malde ner butikens samtliga julskinkor till köttfärs insåg de flesta att loppet var kört.

Herr T suckade tungt. De senaste veckorna hade han befunnit sig i den värsta av mardrömmar, och det var omöjligt att vakna upp. Företaget var i kris, personalen var panikslagen och julstämningen i landet obefintlig.  Han hade försökt behålla lugnet. Det var ju trots allt inte hans fel att människor blev som galna i juletid. Hans livsuppgift, liksom företagets affärsidé, var att sprida glädje, julstämning frid. Och, naturligtvis att administrera de önskelistor som vanligtvis anlände i strida strömmar vid den här tiden på året. Denna december gapade dock såväl postlådor som inkorgar tomma, ja, till och med telefonerna hade tystnat efter att alla herr T:s framträdanden abrupt avbokats. Kontorets julstjärnor slokade ikapp med herr T:s skägg och nissarna porrsurfade apatiskt på arbetstid.

Höjden av elände hade ändå inträffat lagom till lucia. Fru T brukade alltid väcka honom med lussebullar, ljus i håret och charmig falsksång men denna morgon var huset alldeles tyst. Herr T hade legat kvar i sängen så länge han kunnat. Kanske hade hon bara försovit sig? Men när klockan redan blivit alldeles för mycket hade han resignerat – och så småningom sett lappen på köksbordet. ”Käre T, jag kan inte längre leva i en lögn”, stod det. Inget mer. Desto mer fann han T att Aftonbladet hade fått ur henne. Nog för att fylla såväl löpsedel som hela mittuppslaget. Herr T valde att tillbringa resten av den dagen med ett antal flaskor glögg som enda sällskap.

Herr T svängde nu in på sin gata i staden. Avsaknaden av julbelysning i husen gjorde mörkret ännu mörkare, och han kom på sig själv med att skynda på stegen den sista biten. Plötsligt kände han sig märkligt iakttagen.  Han stannade tvärt och vände sig om, men gatan var lika tom som förut. Underbart, tänkte herr T, nu håller jag verkligen på att förlora förståndet.
– Hallå? Tomten?

Den lilla rösten skar som ett rakblad genom decembernatten. Herr T vände sig åter om och böjde sig nu för säkerhets skull ner så långt magen tillät. Och, mycket riktigt, i skuggan av grannens soptunna stod en liten flicka och tittade storögt på honom.

– Det är ju du, sa hon, jultomten!

Igenkännandet gjorde herr T fullkomligt paralyserad. Det kändes som om han nu hörde sitt rätta namn för allra första gången och han blev plötsligt osäker på hur han skulle svara. Medan han funderade klev den lilla flickan närmare och granskade honom intensivt.

– Jag har varit snäll, så du kommer väl imorgon?

Herr T kände en ovan, men oerhört efterlängtad, ryckning i ansiktet när mungiporna formades till det varmaste leende han någonsin mindes sig ha presterat. Glädjen bubblade inom honom, som en nyöppnad julmust, och han tvekade inte att släppa loss sitt bullrande tomteskratt. I samma ögonblick landade årets första snöflinga på hans näsa.

– Ja, sa herr T, jag kommer imorgon.

Den lilla flickan gav jultomten en hastig kram – och skyndade sig sedan tillbaka in till sin varma säng. Jultomten själv plockade upp sin mobiltelefon och ringde övernissen för att sammankalla styrkorna. Nu var det bråttom …

Back to life – back to reality

Phew, det var den sommaren, det … Är det verkligen meningen att en årstid ska gå så snabbt? Jag har ju inte ens gjort någonting – eller? En vecka på Malta med en del jobb, men mest slappande vid poolen. Bodde på ett bisarrt hotell som hade stora likheter med hotellet i The Shining. Varje morgon när jag väntade på hissen väntade jag också på att få se Jack Nicholson med yxan i högsta hugg – ”here comes… Johnny!”

Mycket trädgårdstomtande på landet (mina morötter är fullkomligt gigantiska) har det också blivit. Mina kära Tyskar har varit på besök, tomtemor likaså, och en riktigt högtidsstund i hårrrdrockens tecken blev det med Maiden på Ullevi. Och nu är ju svampsäsongen i full swing – så visst, lite har väl ändå blivit uträttat. Som vanligt blev saker och ting dock inte riktigt som planerat. Jag hade massor av grandiosa planer för bloggen, men tiden var (återigen) inte riktigt på min sida. Så, nog med ursäktande för min frånvaro.

The Skum Tomte is back!

Bara regn hos mig…

Eller, nja, inte bara – stundtals åskar det också. Och blåser halv storm. Suck… Är detta straffet för att jag shoppat så många klänningar i år? Har vädergudarna kallat till krismöte för att till varje pris undvika att exponera mänskligheten för skumma, vita tomteben? Tänk om det inte blev mer sommar än så här?

Ja, jag vet att det inte ens hunnit bli juli ännu. Men jag är oroad. Djupt oroad…

Har telefonförsäljarna fått värmeslag?

Eller, råder det just nu en kollektiv innan-semestern-stress i callcentervärlden? Bara idag har vårt lilla, lilla företag blivit uppringda av fyra olika telefonabonnemangskrängare.  Helt i onödan, för naturligtvis blev det ingen deal. Tycker nästan lite synd om dem. Hur behåller man arbetsglädjen efter en hel dag av nej, nej och åter nej? Jag bara undrar …

 

Sommarlov?

Ja, just nu har jag helt lyckats förtränga att jag ska jobba igen imorgon. Skolavslutningen, och därmed slutredovisningen, är avklarad och jag och Blondie har haft en underbar helg i hufvudstaden. Strålande sol, god mat, en supersnygg retroklänning shoppad och allmänt mys har gjort mig på ypperligt humör. Idag är det gott att leva!

Skolavslutningen då? Ja – det gick väl bra. Tror jag. Omdömet om sista uppgiften var bara bra. Men, så var det väl för alla, antar jag. Det finns väl ingen vits med att trycka ner folk på sista dagen, alla blir ju ändå godkända bara de gjort uppgifterna. Och, faktum kvarstår – jag gör sällan saker på ”rätt” sätt (om rätt sätt är majoritetens sätt).

Jag vill ju bara ha min okej-stämpel i rumpan, Berghs!  Skulle egentligen vilja gå heltidsutbildningen, och då kanske den är lättare att få (eller, åtminstone ”känna”). Men, det innebär för stora livsförändringar för att jag ska fixa det just nu – så, det får väl bli steg 2 distans till hösten. Om de nu släpper in mig? Vad tror ni?

Words don’t come easy…

I alla fall inte när stressen och prestationsångesten flåsar skumma tomtar i nacken. Hujeda mig vilken vår det har varit! Jobbhelvetet och skolan har ätit upp all min tid, ork och – framförallt – lust. Därav min långa frånvaro från Bloggvärlden.

Men nu har våren kommit på riktigt och plötsligt känns det som om jag börjar ana ett svagt ljus i även av Berghs-tunneln. Bara ett par uppgifter kvar att invänta sågningar av. Nej, skämt åsido, riktigt så illa har det inte varit. Ännu. Men, vi kan säga såhär: juryn verkar inte vara klar med sin överläggning angående skumma tomtars eventuella copywritertalanger. Jag vill, vill, vill – men kan jag?
Hur ska man veta?

Today is NOT the greatest…

Hur kommer det sig att vissa dagar på något sätt är förutbestämda att vara sämre dagar? Som idag, en hel lördag åt h-vete bara för att jag inte kunde komma upp ur sängen. Sov till klockan tre. 15.00, that is… Utan att ens ha varit ute. Nej, soffpotatisen somnade framför ett inspelat avsnitt av antikrundan – troligen vid niotiden igår kväll. Kommer knappt ihåg när jag var ute på krogen senast, det är definitivt flera månader sedan.

Undrar vad detta sömn-frosseri beror på… Vårtrötthet? Allmänt slutkördhet? Bara vanlig hederlig lathet? Förmodligen en gedigen kombination av alla tre.

Oavsett anledning, ont i huvudet och nackspärr fick jag på köpet. Passar knappast perfekt när min uppgift för veckan är att skriva kreativt. Suck… Jag tror jag går och lägger mig igen – och hoppas att morgondagen blir mer lyckad.

God natt.

Ur led är världen!

Eller, helt upp och ner – det är bara att välja. Det snöar fortfarande. Massor. Jag undrar vad det ska bli av mina tulpaner? Just nu tror jag att de har en fifty-fifty chans till överlevnad. Om de inte fryser ihjäl, så äter rådjuren upp dem. Think positive, ja, jag vet… Men, det här vädret gör mig deprimerad. Ingen quiz blir det ikväll heller, har fortfarande skallen full av snor. Istället, jobba färdigt på kontoret, och sedan hem och fortsätta jobba. Deadline kl. 07.00 imorgon. Jippiii…

Julen varar visst till påska…

Ja, om man tittar ut genom fönstret har i staden Göteborg så kan man faktiskt köpa den textraden utan större problem. Var i h-vete tog våren vägen? Jag minns som i en dröm förr-förra söndagen… Jag och Blondie åkte till landet för att jag var nervös för att mina tulpaner skulle ha blommat ut (inte en chans visade det sig), men ändå – vädret var gudomligt! Sjön Tolken låg blank som en spegel och solen var frikostig med värmande strålar. Vi tog en långpromenad, träffade två skrikande tranor (jeeesus, vilka röstresurser) på bondens åker och Blondie plockade tussilago.

Och nu då? Snön faller – och vi med den, för att citera gamle Uffe Lundell. Helt bisarrt, såhär mycket snö har det inte varit på hela vintern! Dessutom är jag sjuuuuk… Täppt i näbben som en annan fiskmås (ja, låter de inte lite täppta när de ”galer”?) Har endast varit ute en gång på hela helgen. På utflykt till Ica Maxi. Fy f-n vad deprimerande. Jag som (som vanligt) hade SÅ stora planer för denna påskledigheten. Ah well, inget att deppa över – imorgon får man ju gå och jobba igen. (ha,ha,ha,ha,ha)

Gå i ide, någon? Jag är på…