En julsaga

Midvinternattens köld var åtminstone inte särskilt hård, konstaterade herr T när han lämnade kontoret. Ännu en lång dag på jobbet med fruktlösa diskussioner om förlorat förtroendekapital var till ända, och nu såg han fram emot en kall pilsner i sin favoritfåtölj. Stadens estetiskt korrekta, funktionalistiskt minimalistiska, helgbelysning speglade sig i den regnvåta asfalten och inte en människa verkade vara vaken. Det enda ljud som hördes var det ensamma ekot av herr T:s stövelklackar som studsade mot de stumma husfasaderna och fortplantade sig genom natten.

Dan före dan med stort D. Imorgon kunde allt vara över. Herr T kände återigen hur smärtan i bröstet tilltog och famlade i fickan efter hjärtmedicinen. De senaste veckorna hade hela personalstyrkan, ner till minsta Nisse, gjort sitt yttersta för att undvika katastrofen – men trots alla ansträngningar kändes slutet nu nära. Herr T torkade bort en tår ur ögonvrån och snöt sig ljudligt i sin röda näsduk. Han var helt enkelt inte trovärdig längre. I denna nya, upplysta, tid fanns ingen plats för honom.

Allt hade börjat när socialstyrelsen tillsatte en utredning av svenskarnas julfirande. Man misstänkte nämligen att folket tillbringade sin julhelg på ett högst osunt sätt, med överkonsumtion av mat och sprit samt ett frossande i onödiga julklappar och gräsliga, ibland till och med blinkande, juldekorationer. Lagom till första advent hade resultatet, och den medföljande handlingsplanen, avslöjats i en direktsänd presskonferens.

Mycket riktigt hade alla de värsta farhågorna besannats. Svenskarna åt, drack, shoppade och julpyntade som svin! Julklappshysterin måste genast upphöra, fastslog socialstyrelsen. Detta ojämlika beteende, som ökat okontrollerbart genom åren, passade helt enkelt inte in i det kollektiva Sverige. En speciell shoppingpolis skulle därför inrättas för att övervaka medborgarnas konsumtionsvanor och företag ombads erbjuda sina anställda hjälp med konsumtionsavvänjning. Allt julpynt måste hädanefter godkännas av en för ändamålet handplockad kommitté enligt en fastställd standard för god smak. Alkoholkonsumtionen måste utrotas, och all mat som saknar rätt GI-innehåll skulle bannlysas från butikshyllorna. Förhoppningsvis skulle handlarna ta detta beslut med fattning, om inte stod nationella insatsstyrkan redo. Men det mest avskyvärda som utredningen kom fram till var också den punkt som representerades i handlingsplanen av ett enda stort frågetecken. Det visade sig nämligen att de annars så sekulariserade svenskarna visst hade en tro – de trodde på tomten.

Förvirringen och förskräckelsen var total.  Politikerna häpnade, ledarna för de religiösa samfunden rasade. Hur var detta möjligt? Och, än värre, hur skulle man komma till rätta med ett så komplext problem? Utredningen och den påföljande debatten blev förstasidesnyheter världen över, där vårt kära fosterland i många fall förlöjligades totalt. Naturligtvis förväxlade många som vanligt Sverige med Schweiz, vilket fick obehagliga konsekvenser när det intet ont anande Schweizergardet plötsligt blev anklagade för att tjäna en annan ”lustighatt-bärande” individ än påven. Regeringen fick ta till hela sin diplomatiska repertoar för att lappa ihop de minst sagt frostiga Sverige-Schweiz-relationerna.

Men, i takt med att världen gapflabbade åt svenskarna blev det rättning i de folkliga leden. Om det är något Svensson avskyr, så är det att framstå som en idiot, och ännu värre – en orealistisk sådan. Handlingsplanen, som fått namnet Julreformen, anammades därför tämligen smärtfritt. Svenskarna stod upp som ett enat folk för att visa världen att vi minsann var ett modernt och intelligent samhälle, helt utan plats för tro och andra vidskepligheter. Kändisar och politiker slogs om att få visa sitt stöd för Julreformen, och visade upp sina pyntfria hem i veckopressen för att föregå med gott exempel. Julgranar brändes på bål, och återvinningsstationerna ökade bemanningen för att klara anstormningen av inlämnade julsaker. Affärsinnehavare försökte till en början göra motstånd, men när ICA-Stig i en ny reklamfilm malde ner butikens samtliga julskinkor till köttfärs insåg de flesta att loppet var kört.

Herr T suckade tungt. De senaste veckorna hade han befunnit sig i den värsta av mardrömmar, och det var omöjligt att vakna upp. Företaget var i kris, personalen var panikslagen och julstämningen i landet obefintlig.  Han hade försökt behålla lugnet. Det var ju trots allt inte hans fel att människor blev som galna i juletid. Hans livsuppgift, liksom företagets affärsidé, var att sprida glädje, julstämning frid. Och, naturligtvis att administrera de önskelistor som vanligtvis anlände i strida strömmar vid den här tiden på året. Denna december gapade dock såväl postlådor som inkorgar tomma, ja, till och med telefonerna hade tystnat efter att alla herr T:s framträdanden abrupt avbokats. Kontorets julstjärnor slokade ikapp med herr T:s skägg och nissarna porrsurfade apatiskt på arbetstid.

Höjden av elände hade ändå inträffat lagom till lucia. Fru T brukade alltid väcka honom med lussebullar, ljus i håret och charmig falsksång men denna morgon var huset alldeles tyst. Herr T hade legat kvar i sängen så länge han kunnat. Kanske hade hon bara försovit sig? Men när klockan redan blivit alldeles för mycket hade han resignerat – och så småningom sett lappen på köksbordet. ”Käre T, jag kan inte längre leva i en lögn”, stod det. Inget mer. Desto mer fann han T att Aftonbladet hade fått ur henne. Nog för att fylla såväl löpsedel som hela mittuppslaget. Herr T valde att tillbringa resten av den dagen med ett antal flaskor glögg som enda sällskap.

Herr T svängde nu in på sin gata i staden. Avsaknaden av julbelysning i husen gjorde mörkret ännu mörkare, och han kom på sig själv med att skynda på stegen den sista biten. Plötsligt kände han sig märkligt iakttagen.  Han stannade tvärt och vände sig om, men gatan var lika tom som förut. Underbart, tänkte herr T, nu håller jag verkligen på att förlora förståndet.
– Hallå? Tomten?

Den lilla rösten skar som ett rakblad genom decembernatten. Herr T vände sig åter om och böjde sig nu för säkerhets skull ner så långt magen tillät. Och, mycket riktigt, i skuggan av grannens soptunna stod en liten flicka och tittade storögt på honom.

– Det är ju du, sa hon, jultomten!

Igenkännandet gjorde herr T fullkomligt paralyserad. Det kändes som om han nu hörde sitt rätta namn för allra första gången och han blev plötsligt osäker på hur han skulle svara. Medan han funderade klev den lilla flickan närmare och granskade honom intensivt.

– Jag har varit snäll, så du kommer väl imorgon?

Herr T kände en ovan, men oerhört efterlängtad, ryckning i ansiktet när mungiporna formades till det varmaste leende han någonsin mindes sig ha presterat. Glädjen bubblade inom honom, som en nyöppnad julmust, och han tvekade inte att släppa loss sitt bullrande tomteskratt. I samma ögonblick landade årets första snöflinga på hans näsa.

– Ja, sa herr T, jag kommer imorgon.

Den lilla flickan gav jultomten en hastig kram – och skyndade sig sedan tillbaka in till sin varma säng. Jultomten själv plockade upp sin mobiltelefon och ringde övernissen för att sammankalla styrkorna. Nu var det bråttom …