Saker jag inte kan släppa

Ibland fungerar min hjärna som någon slags eko-effekt. Vissa tankar vägrar glömmas, utan poppar upp om och om igen – oftast när jag egentligen borde göra annat, som sova t.ex. Etta på pop-up-toppen just nu ligger debatten om den könsdiskriminerande vägskylten ”Herr Gårman”. Jag har, i min enfald, alltid trott att namnet snarare löd ”Här går man”. Att skylten visar en herre och inte en fru hade jag inte ens tänkt på. Vill därför, innan jag fortsätter mitt filosoferande, be alla hardcorefeminister om ursäkt för detta och på så vis hoppas undgå att än en gång stämplas som könsförrädare.

Hur som helst. Herr Gårmans dagar som herre på övergångsställe-täppan är nu räknade. Inom kort kommer Fru Gårman att göra honom sällskap och det blir, en gång för alla, slut på ojämlikt gatukorsande. Fint. Det känns verkligen som om fokus hamnar på de viktiga frågorna i samhället, eller hur?

Jag menar, strunta i det faktum att de nya a-kassereglerna gör att massor av människor kommer att tvingas tacka nej till deltidsjobb för att istället få stämpla heltid i väntan på ett helstidsjobb som inte finns att få. Eller, ännu värre, tvingas säga upp sig från deltidsjobbet när de 75 dagarna är slut och sedan genomgå diverse ”åtgärder” för att överhuvdtaget kunna försörja sig.  Strunta i att de flesta av dessa är kvinnor, anställda i låglöneyrken som t.ex. inom detaljhandeln. Strunta, för den delen också i att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortfarande i herrens år (no pun intended) 2008 ser ut som de gör.

Hur tänkte ni här?
Ge kärringarna en Fru Gårman bara, så håller de sig nöjda.
Eller vad?