Halleluja!

Sådärja, årets höjdpunkt  – bokmässan – är avklarad. Lika lycklig som ett barn på julafton beskådar jag mina inköp. Två stora högar ligger framför mig på bordet. Två stora högar av nya världar. Två stora högar av nästintill obegränsade möjligheter till verklighetsflykt. Mmm…

Nu är bara frågan – vilken ska jag börja med? Ett viktigt beslut, som tål att funderas på under ännu en stund. Under tiden kan jag meddela att själva mässan såg ut ungefär som den brukade. Gott om hennafärgade och högljudda (antagligen pga visst rödvinsintag) kulturdamer, samt annat löst folk… Skara-Bert och Kristi Brud t.ex. (hujeda mig…)

Julkort verkade vara en stor grej i år – kanske en liten fingervisning om en tillbakagång för e-mailhälsningar till förmån för den klassiska snigelposten? Och, varför inte? Om det är inne med Slow Food kan det väl funka med Slow Mail?

Att göra sin egen bok verkar också enormt populärt, såg minst fem olika montrar som erbjöd sådana tjänster. Men, den som verkligen vill utmärka sig behöver inte nöja sig med en sketen pappersupplaga – nu kan man även läsa in sin egen ljudbok. Och, på tal om ljudböcker, så har det äntligen börjat komma en del titlar i MP3 format. Hurra, hurra! Dock inget jätteutbud, och priserna var HÖGA, så i väntan på en humanare prisbild får i alla fall jag hålla till godo med att höra röster i mitt eget huvud…

Nej, nu är det dags att hälla upp ett glas rött, svepa in mig i min sköna filt och slå upp den första titeln i årets skörd. Vilken? Jag återkommer om detta…

En bok om dagen…

… håller verkligheten borta. Här kommer ännu ett boktips, håll tillgodo

”Löpgravsvägen” av Kari Hotakainen
En underbar berättelse som bjuder på många skratt, om än kolsvarta sådana… Kari Hotakainen har ett härligt språk, och blandar komik och tragik på ett sätt som känns väldigt konstaterande – väldigt finskt, på något vis. Gillar du Arto Paasilinna, så kan detta definitivt vara något för dig. Själv tänker jag genast skaffa allt som finns att få tag på av denne sköne finländare.

Stoppa hamsterhjulet…

jag vill kliva av!
Nu har jag fått nog… Det måste finnas någon ytterligare mening med livet än att jobba, äta & sova. Frågan är bara: vad? Just idag har jag ingen aning. Och om sanningen ska fram så har jag inte ens tid att tänka efter. Alla mina bollar i luften viner omkring som om de vore uppkastade (hmmm?) av en galen, hjälmförsedd, jonglör på speed. Jag har kalendern full av en hungrig flock deadlines som blottar sina käftar, redo att när som helst hugga mig i röven. Arbetsglädjen och därmed även kreativiteten är som bortblåst.

Jag borde göra något annat!

Men, säger den lilla Jante-djävulen i mitt huvud, du ska ju vara GLAD att DU har ett jobb… Ett sådant BRA jobb, dessutom (han vet inte vad han snackar om)… Du har ju faktiskt inte ens någon HÖGSKOLEUTBILDNING!

Och visst, han har ju rätt. Jag borde vara mer tacksam… Men, jag har inte tid att vara tacksam! Som mitt liv ser ut just nu har jag inte ens tid att bli utbränd…

Vad ska man med Facebook till?

Häromdagen ramlade det in ett litet e-mail som uppmanade mig att bli vän med en gammal vän – på Facebook. Visst, även jag har hört talas om denna nya fluga som fått en sådan genomslagskraft att vissa arbetsgivare spärrat siten för sina anställda, så lite nyfiken på detta socialiseringsmirakel blev jag allt. Sagt och gjort, jag följde lydigt den bifogade länken, och bestämde mig för att kolla upp vad det handlade om. Jag fattar fortfarande inte…

Kanske är jag för gammalmodig? Jag raggade ju t.ex. helt skamlöst upp Blondie på krogen – helt utan hjälp av vare sig Spray Date eller något annat nätdejtingsverktyg – ett faktum som får en och annan i bekantskapskretsen att höja på ögonbrynen. Tanken med communities där man kan ”träffa” likasinnade är kanon – men Facebook verkar ju inte riktigt vara en sådan. Jag upplever den snarare som ett slags individens skyltfönster – kolla vad många vänner jag har, kolla vilket sjysst liv jag har osv. Det är ju en av grejerna med nätet som är så ”praktiskt” – du kan välja vad du vill skylta med…

Nåväl, kanske har jag missförstått hela grejen. Eller också är jag bara neg för att jag aldrig skulle komma upp i särskilt många vänner… Hur som helst, ledsen Madde –  det blir ingen Facebook-vänskap från min sida.  Men, vi kanske kan ta en fika någon dag?

Glömde nästan…

Blondie monterar nya läslampor – vilket fick mig att komma ihåg en av idéerna med hela bloggandet. Eftersom jag är en omättlig bokmal tänkte jag passa på att dela med mig av några sköna boktips. Kanske blir det en och annan sågning också – häng med, så får ni se…

Dagens Boktips
”När tusen eldar slickar himlen – Kinas väg mot framtiden” av Ola Wong
Det känns så väldigt bra när jag läst en bok som jag känner har ”gett” mig något (och förhoppningsvis gjort mig lite klokare) – utan att jag behövt lida för det.  Sträckläste den, ofta förundrad, ibland förtvivlad – men aldrig uttråkad. Rekommenderas till alla som är det minsta nyfikna på vad Mittens Rike har för sig!

Att blogga, eller inte blogga…

Nu finns det inga ursäkter längre, säger Blondie… Skriv!

Men, jag har ju inget att säga…

Skriv om det då, säger han.

Debatten om mitt bloggandes vara eller icke vara har pågått under ett par månader nu. Jag vill, vill, vill – men någon liten jävel i mig säger att jag inte, inte, inte kan. Må så vara – men nu får den lilla jäveln helt enkelt hålla käften och åtminstone låta mig försöka… Så, vad ska då detta, allra första, inlägg på min sprillans nya – rent ut sagt obefläckade – blogg handla om?

Ska jag skriva om min nya miljömedvetenhet? Ja, att jag skaffat en bubbelvattenmaskin kan ju absolut inte bero på några egoistiska (läs: njutningslystna) motiv, eller? Tänker inte rådfråga Blondie i den saken, jag vet allt för väl vad svaret skulle bli… Läste för övrigt på nätet idag att dessa ny-gammalmodiga bubbelvattenmaskiner tippas bli årets julklapp. Det fick mig att fundera över följande – går prylmodet också i cykler, precis som klädmodet? Jag menar, när jag var liten var ju dåtidens bubbelvattenmaskiner högsta mode (även om vi på den tiden var något mer sockerliberala och faktiskt mest tillverkade läskeblask). Samma sak med den förhatligt höga midjan på jeansen – lika inne då som nu… Funderar allvarligt på att emigrera till något mysigt land, förslagsvis östeuropeiskt, som ligger lite efter oss modemässigt. Annars får jag snart gå med rumpan bar – för de högmidjade tortyrredskapen tar (får) jag inte på mig.

Nej men, oj då, det blev visst ett litet inlägg ändå. Knappast något som kommer att höjas till skyarna av kultureliten – men so f***in’ what? Den skumma tomten har börjat sin vandring över bloggvidderna. Vem vet var den dyker upp nästa gång…